JOHANNA

Alltså,
nu duger hon igen, men inte jag. Precis som vanligt, precis som förr. Jag är trött på det, jag orkar inte försöka prata med dig längre, eller få dig att vilja umgås med mig. För jag har försökt och det tror jag att du vet om själv.

Jag får bättre kontakt med andra som jag hade tappat bort istället. Det känns skönt, men ändå så kan jag ibland inte låta bli att störa mig. Men det händer allt mer sällan, och jag tror vi börjar hitta tillbaka. Jag hoppas det. För trots allt som har hänt, så har jag alltid kännt mig trygg med er, för ni har aldrig gått iväg. Ni finns där. Det är inte många andra som gör det..
Och tjejerna i rättvik, jag älskar er.

eh, jag som precis hade bestämt mig för att det här inte skulle bli en "känslo"blogg.. typiskt.

puss